Besvikelse

Positiviteten gick det ju bra med... Den kommer jag lovar, vet bara inte när just nu! ;-)

Igår (eller nu räknas det nog som förrgår för klockan är snart 04.00) var jag hos läkare. Hade fått en tid av min barnmorska för bedömning om eventuell igångsättning innan beräknat förlossningsdatum... Det har ju nog inte undgått en själ att jag helst fött igår! Besviken blev jag lite då de inte ens vill göra en ordentlig bedömning förrän sjunde januari, känns som en evighet dit! Men mest besviken är jag över hur jag tyckte läkaren behandlade mig och mitt  ärende... Samtidigt kan jag tänka: - varför blir jag ens förvånad längre, inte första gången jag träffat läkare som får en att känna sig som skit...
Kommer in till läkaren som knappt säger hej och innan jag hinner doppa rumpan på stolen börjar hon hastigt berätta att  hon inte kan ta ett beslut om igångsättning, det måste de på förlossningen göra... Hmmmm tänkte jag vad gör jag då här? Varför får man inte en tid direkt dit? Jaja byråkrati gissar jag... Men, sa hon, jag förstår att det är det du vill och du förstår riskerna med en igångsättning? Jag hinner precis svara ja innan hon läser i min journal att det är pga detta och detta. Jag hinner inte ens svara/ komplettera eller få lägga till något eller ja säga något över huvud taget!!! (vilket jag anser hade behövts för det som stod i min journal stämde inte helt med mina upplevelser av hur jag faktiskt mår! Jag känner verkligen att hon inte tar mig på allvar!!) tar hon telefonen och ringer förlossningen. Hon säger lite snabbt i luren att hon har en blivande mamma som har det lite tungt ska vi boka en tid till henne efter trettonhelgen? (läkaren är väldigt nonchalant och sitter och himlar med ögonen när hon pratar med personen i andra änden) Jag fick en tid den sjunde januari (bf 12 januari) och inser att jag ska vara tacksam över att jag fått en tid över huvud taget... Men när jag lämnar rummet känner jag mig verkligen liten. Inte alls lyssnad på (jag fick ju faktiskt inget säga) och ledsen!!! Hon tog mig absolut inte på allvar! Men visst jag är ju bara en i mängden...