Dåligt samvete, skamsenhet... *gnäll*

Tankar som springer runt i huvudet är ju såklart många positiva. Jag är otroligt glad över att vara gravid, det är ju ingen hemlighet att vi först kämpade lite för att få Engla och att vi fick kämpa lite men fick sedan lite hjälp att bli gravida med grabben i magen här... Vi har alltid velat ha två barn och snart har vi det :) Det är lycka...

Andra tankar som snurrar är skamsenhet och dåligt samvete. Som de flesta vet mår jag ju inte helt toppen... Jag är nog egentligen ingen människa som är särskilt bra på att vara gravid och det känner jag skam för. Skam över att inte bara vara lycklig. Det är ju det man borde vara?

Tyvärr är foglossningen ingen trevlig historia :( Att ofta behöva säga till Engla: mamma kan inte det nu för jag har ont! Ger mig otroligt dåligt samvete. Jag har otroligt dåligt samvete gentemot Dick. Större delen av graviditeten har jag sovit kvällarna igenom fast han tycker kanske bara att det varit skönt hehe - slippa tradiga frugan lite... Sista tiden har han fått göra det mesta här hemma, Jag kämpar och gör lite men det största lasset får han dra :( Är otroligt tacksam för allt han gör! Jag är nog inte den lättaste att leva med och då har jag varit ännu värre denna tiden :( Stackars make...

Mitt "lilla" navelbråck som inte är så litet har ställt till det en hel del under graviditeten och gör fortfarande! Smärta och obehagskänslor. Bråcket är ca 3*5 cm, eller var för det har nog töjts lite till, och kommer enligt läkaren på mödravården behöva åtgärdas efter graviditeten. Då opererar de in ett nät som håller det på plats. Ingen komplicerad operation...

Mitt magmunsbråck hade jag problem med i början av graviditeten men lugnade sig mycket sen. Men nu sista två veckorna har det varit rejält besvärligt med smärta varje dag och i förra veckan så illa att jag inte kunde äta och dricka och fick läggas in för dropp! Fick lite bättre medicin och kombinerar med alvedon men hjälper inte så värst mycket :( Jag tvingar mig att äta för att jag måste och för att hungern faktiskt finns för det mesta men smärtan bär emot...Idag fick jag så ont att jag blev yr. Engla satt i badkaret och jag visste inte hur jag skulle lyckas duscha henne och få henne därifrån. Ringde mamma som kom hit och hjälpte mig! Supertack älskade mamma!!! <3
Det dåliga samvetet spelar upp sig igen - jag kan inte ens ta hand om min dotter ordentligt :(
Känslor av skam spelar upp sig igen - jag älskar ju det lilla livet i magen och längtar efter honom men jag orkar snart inte vara gravid längre! Vill må bra, vara en bra mamma, bra fru osv!!!

Jag är ju dock otroligt glad och tacksam över att det är jag som mår dåligt och inte han!! Han har hela  tiden verkat må toppen! Han växer ju och frodas som ingen annan :) Beräknas bli en stor grabb om jag går alla 40 veckor! Det är ett tecken på att han mår bra säger min barnmorska. Även hans hjärta tickar på helt perfekt osv och ultraljudet i v 32 visade ju bara positivt! TACKSAMHETSKÄNSLOR!!!